Nu är det bara en och en halv vecka kvar till Barnens favoritdag alla kategorier! Å många vuxnas också. Jag är ett stort fan av den måste jag säga. Inte p g a klapparna, utan den där mysiga, vänliga, varma,känslosamma, minnesfyllda känslan. Att få vara nära sina nära och kära....men jag saknar min mamma och pappa såååå fruktansvärt just nu =(...igår morse grät jag hejdlöst. Kl sex på morgonen, på väg att koka mig dagens första kopp kaffe, med Dala-radion skvalande, knöt det sig i magen som en våldsam kramp, när jag plötsligt hörde Helene Sjöholms underbara stämma sjunga Koppången. Den spelade vi på mammas begravning, och på pappas med om jag inte missminner mig. Jag började genast gråta hejdlöst....det kändes som att kastas några år tillbaka i tiden på bara några sekunder. Jag blev nästan chockad över den häftiga känslostormen.....fast det var skönt att få gråta lite. Jag gör det inte så ofta, blir mest några små tårar som faller....
Jag har så svårt att förstå och acceptera att jag aldrig ska få se dom igen. Även om jag på nåt vis tror att man möts i en annan dimension, så vet jag ju att jag aldrig kan krama om dom igen, aldrig få ett tröstesamt råd av mamma, höra pappas dåliga vitsar, aldrig se deras leenden, höra deras skratt...fan! nu gråter jag igen...deras kroppar är ju borta! Uppbrända och nergrävda...usch så brutalt, men ack så sant!
Undrar om jag nånsin kommer att bli så saknad. Kommer jag att glömmas av snabbt? Kanske mina barn inte älskar mig så som jag älskade mina föräldrar?
Jag funderar också mycket på varför man aldrig kan uppskatta nåt medans det finns tid att tacka för allt? Att man får säga att man älskar dom, att man är så tacksam för allt dom gjort för en. Varför förstår man inte hur mycket nån betyder innan dom är borta?
Jag hjälper mina barn så mycket jag bara nånsin kan och orkar, vill bara att dom ska ha det så bra som det bara går. Dom är det viktigaste i livet. Mitt allt! I 90 % av allt man gör för dom har man inte en tanke på att få nån uppskattning för det man gör eller så, men när man är trött och slut, känner att man vänder ut och in på sig för att vara alla till lags, dom kanske har varit sura och fräser åt en, då undrar man om det man gör inget är värt. Man blir ledsen och gråter och känner sig värdelös. Gör jag för lite? Tycker dom inte det jag gör är bra? Fast jag vet innerst inne varför jag blir ledsen över det. Det är för att jag så sällan sa åt mina egna föräldar hur mycket jag uppskattade deras hjälp, vad underbara dom var. Dom kom körande mitt i natten om så behövdes. Det är mitt eget dåliga samvete som spökar!! Och nu är det försent....det är det som är så JÄVLA jobbigt!!
Lyssna på Koppången och njut!
Kram och ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar