Folk som fyllt ens liv......

.....och tankar är plötsligt bara borta. Min kusin dog för två veckor sedan och bara någon dag senare min tremänning. Även om dom inte funnits i min direkta närhet så har dom varit i mina tankar emellanåt. Laila som var min kusin var 70 år, så det var ju ganska stor åldersskillnad mellan oss, och Ingemar, min tremänning, var 8 år äldre än mig. Han träffade jag bara när jag var yngre och har väl inga direkta minnen av honom mer än att han var en glad skit =). Laila träffade jag lite oftare, men ändå inte speciellt ofta, men trots det så finns det ett blodsband och blod är ju tjockare än vatten sägs det, så därför känns det lite extra när någon i ens släkt försvinner. Vi har ju trots allt samma historiska bakgrund, samma (nästan) blod som flyter i våra ådror och många gemensamma minnen. En liten bit av ens historia är för alltid borta.

Som tur är så "släkten följa släktens gång" och det kommer nya medlemmar med "nästan" samma blod och "nästan" samma historiska bakgrund, fast med lite påfyllning =) och man har något att glädjas åt när det känns tungt att andra försvinner.

Så gläds åt alla "nya" och minns med glädje alla "gamla" medlemmar av er egen historia!

Anneli